Jag satt där, på det bästa stället i hela världen, ögonen fyllda av tårar,

som jag vägrade släppa fram.

Min händer darrade, jag reste mig upp,

skakade på mig o sa åt mig själv att sluta löjla mig.

INGEN, och då menar jag ingen ska få göra såhär emot mig.

Jag gick med raska steg emot dig, du var på väg bort.

Jag undrar än idag varför det var så svårt att vara ärlig,

Var det för dina känslor?

Eller för mina?

Timmar senare, timmar efter funderingar,

ilska och sorg.

Då hände det, du log mot mig, och jag gav dig den kyligaste blicken jag kunde.

Men helt plötsligt, hörde jag det lena i din röst igen,

då kände jag min hand i din igen.

Då älskade jag dig igen.

Men då var det försent.

Naken i sinnet, naken i kroppen,

där satt vi brevid varann,

Som så många gånger förr.

Vi hade just avslutat det bästa som någonsin påbörjats.

För INGEN skulle få göra såhär emot mig,

Inte ens personen jag älskar mest i hela världen.