Vänskapen

Hon släppte den nästan helt upprökta ciggen på marken, och tårarna bara kom, hon stirrade tomt på den, där låg den på marken och glödde,
flickan stod sådär och glodde och snyftade i några sekunder, sedan trampade hon på den, tog det halvfulla ciggpaketet och slängde iväg på gatan.
Hon tog flera bestämda steg framåt, framåt på den vägen som hon visste att du fanns på. sprang flickan skulle hon förmodligen hitta dig,
sprang flickan och inte hittade dig skulle hon vara utlåst, ensam tidigt på morgonen i en okänd stad. Hon gick motvilligt tillbaka till huset,
fast hon satt sig mitt på gatan, hon satt där med inga tankar alls i hela huvudet. Hon hörde något, eller någon, prassla tvärs över gatan,
hon lyfte blixtsnabbt blicken och hoppades att det var du, hon ville skrika ditt namn, men flickan fick inte fram några ord,
samma sak när hon såg dig sitta där på marken, svart under ögonen av mascara och darrande armar och ben, då fick hon inte fram några ord,
hon vågade sig inte ens fram till dig, för hon visste att hon inte klarade att se dig i tårar, som hon redan gjort så många gånger förr, det tog kål på henne.

Efter ett bra tag ute på gatan gick hon osäkert in i huset, det var något som var fel, det hade hon kännt hela tiden.
Men flickan kännde att hon hade svikit dig när hon satte sigsjälv i trygghet genom att gå in igen,
för sålänge du inte var i trygghet så skulle hon inte heller vara det, hennes trygghet var din.
Den kanske inte var speciellt stor i alla lägen, men hon gjorde vad hon kunde.

Ensam bland okända vänner satt hon där och stirrade in i väggen, bara några timmar tidigare hade huset varit fullt av liv,
av skratt och glädjerop, av tonåringar som glömt sina rädslor för en stund, som blundat bort det onda och istället försökt minnas det goda.
Så varför hon inte gick direkt in och sov bort smärtan?
Varför?
Varför var hon mer rädd om en människa än andra, varför hon, utan att hon själv märkte det, la ofattbart mycket energi på en människa.
Hon kunde inget bra svar ge på det, hon frågade istället,
hur hon hade kunnat haft sådan tur att ha lyckats följa denna person genom så lång tuff tid, hur hon hade avskytt henne i vissa lägen,
och skrattat med henne i vissa lägen, hon frågade sig, var turen en slump, att denna person hade ändrat hennes liv,
deras vänskap, till något så bra. Hon frågade sigsjälv, vad gjorde att hon kände så otroligt mycket att hon inte kunde, eller ville,
lämna denna personen, denna vänskap, som var starkare än någonsin förr.

Hon tillhör henne, i evighet.

(skriven av mig med)


Kommentarer
Postat av: Anna Sidenbäck.

<3

2009-11-07 @ 23:22:32
URL: http://sdnbc.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0