vet inte hur många gånger jag försökt förstå, men det går bara inte. jag vet att jag var konstig och inte som den tjej du ville ha, men att gå från noll till dig är helt sjukt, jag antar att jag var rädd att förlora dig. men det spelar ingen jävla roll nu, för jag saknar inte dig och jag saknar inte oss. jag undrar bara varför jag inte fick behålla allt det underbara? jag var en idiot och ändå fick jag vara din/er älskling. nu är jag "helt normal" och jag har inte kvar något av det jag älskade. jag bad inte om att ni skulle älska mig, jag bad inte om en andra familj och inte av all kärlek ni gett mig, men ni tyckte ändå om mig från första stund. så många gånger har ni fått mig på bra humör och fått mig att känna mig värdefull, för jag var en i familjen och jag var med på allt. men tider förändras och jag var inte på riktigt, ingen försäkrade mig en plats föralltid. jag minns att jag tänkte på det i somras, att jag är inget måste och en dag kommer jag bli utelämnad. den dagen har kommit