Psoriasis är en ärftlig sjukdom med en inflammatorisk sjukdomsprocess och fjällande symptom i huden. Villkor för att en individ får sjukdomen beror på om denna har nedärvt anlag för psoriasis på båda föräldrarnas sidor. Föräldrarna bär ofta genen latent (dvs utan att den har brutit ut på bäraren) och psoriasis-utbrotten hoppar ofta över en generation.

Psoriasis är en autoimmun sjukdom d.v.s utslagen beror på att immunförsvaret attackerar sig självt. Den är kronisk vilket betyder att en psoriatiker kommer få leva med den hela livet. Den bryter oftast ut i 15-30-årsåldern, men det finns undantag.

De drabbade löper stor risk att drabbas av klinisk depression på grund av tillståndet - särskilt yngre individer^{[källa behövs]}.

Sjukdomen läker sällan spontant, det vill säga av sig själv. Den inflammatoriska reaktionen kan till exempel utlösas av en livskris och stress, en infektion av streptokocker och symtomen förvärras av hudskador (Köbnerfenomenet) då psoriasis trivs och frodas i sår och på slitytor (armbågar, knäveck, händer, ovansidan av fötter). Psoriasis kan variera starkt i intensitet och utbredning mellan individer men förblir ofta konstant hos en och samma individ. Sjukdomen har många olika symptom, bland annat, utslag, fjällande hud och ytliga sår och ledvärk hos vissa patienter (invers psoriasis/psoriasis artrit - vilken uttalar sig som reumatisk värk) och drabbar ca 3 % av befolkningen.

-från google.

På mindre än en vecka så "drabbades" jag av psoriasisen. Jag har alltid haft det men inte med utslag. pga stress. när jag gick till doktorn så hade jag bara fått utslag som skulle bli psoriasis, så jag tänkte att det var bara att salva bort dem sen var det inget mer med det. men så var det ju inte, inte alls. först brydde jag mig inte så mycket, jag tänkte att det kommer försvinna till sommaren. och då hade jag ju inte alls mycket, emot nu. det var ingen stor grej. så jag slutade salva, fan vilket jävla misstag. för om man salvar varje dag och sen slutar man salva bara sådär så reagerar ju kroppen ännu mer, eftersom att den är van vid salvningen. så jag fick dubbelt så mycket, om inte mer, utslag. jag tycker det är sjukt jobbigt, såklart, men jag vet att det kommer försvinna innan/till sommaren så jag bryr mig inte så mycket, jag skäms inte. det jobbigaste är nog att jag hade fin hy och kropp innan. men jag önskar att alla visste, då skulle det vara så enkelt. det kanske inte skulle vara så kul men jag skulle klara det, jag är jag och psoriasis är en del av mig. men jag skulle vilja slippa gömma.

jag minns knappt hur det var innan, när jag kunde gå runt barbent var som helst typ. för det är kanske 3 av mina vänner jag har berättat detta för. sen är det många som har märkt det, och en hel del som får reda på det just nu när dem läser detta.

jag har en av de lindrigaste sorterna. jag har tre millimeter-en cm stora utslag som bara påverkas av stress och att min själ inte mår bra. jag behöver 'bara' ta det lugnt, smörja och sola UVB/BUCKY sen försvinner det sakta men säkert. det låter enkelt ju, men det är det inte. för min stress sitter i huvudet. om jag måste göra något stressar jag inte fysiskt, utan det knager i huvudet hela dagen tills jag gör det.

jag gick till doktorn första dagen på jullovet och det räknar jag som första dagen med psoriasis. nu är det två och en halv månad sedan, tiden går så jävla snabbt. snart är det sommar och då försvinner det, eftersom att solljuset/ljus strålning på sjukhuset läker psoriasisen. men man vet ju aldrig. min lillasyster har haft det i tre år och har varit i oskarshamn på ljusstrålning tre gånger i veckan, ändå sitter det i.